Dagen till ära, Internationella kvinnodagen, kom jag att fundera på vad kvinnor haft för roll i konsthistorien. Jag är dåligt påläst, det lilla jag känner till är att de inte fick studera på fina Akademien förrän i mitten av 1800-talet. Och trots den “segern” hade de ändå sina begränsningar; de fick bland annat bara ägna sig åt porträttmåleri eftersom de inte hade tillgång till offentligheten på samma sätt som männen. Hur synen på dessa konststuderande kvinnor var på skolan, och i omvärlden, kan man ju bara gissa sig till.
Men mest tänker jag på Marie Kröyer. Den talangfulla konstnärinnan, gift med ett så kallat målargeni, på den tiden. I skuggan fick hon stå av sin man, både vad det gällde hans sinnessjukdom och hans skapande. Hennes egen tid till att måla var nästintill obefintlig. Jag tänker att hon måste längtat så efter de stunderna, och att det är så sorgligt att det blev så få.
Marie är bara en av många som fått stå tillbaka. Vår samtid är något man tar för givet, men vad jag ska vara tacksam för att jag lever på en plats där kvinnor banat väg för mig. Det är lätt att glömma ibland. Att det varit på bekostnad av något annat, av någon annan. Och jag lovar att påminna mig själv, att vi kvinnor av idag måste förvalta och fortsätta deras viktiga arbete. Även dagar som inte heter Kvinnodagen.