Get down on the floor

Att måla stora akvareller är bland det roligaste som finns. Och när jag säger stort menar jag verkligen stort. Formatet som är cirka 1,30 x 1 meter kräver så klart sin plats. I framtiden, om och när jag har en större ateljé och lyckas hitta ett lätthanterligt bakstycke som funkar, vill jag gärna måla ännu större. Det är något så maffigt med riktigt stora målningar, det blir liksom akvarell extra allt.

Vått-i-vått

Men som sagt, det kräver sin plats. Jag jobbar ofta stående, med akvarellen lutande mot väggen. Eftersom jag målar mycket vått-i-vått gör det inte så mycket om det rinner och har sig. Och detta funkar jättebra när det är mindre partier som ska målas, mindre bra när stora partier som t ex en himmel eller vägg ska ner på akvarellpappret. Det är då man kastar sig ner på golvet.

Släpp kontrollen med kontroll

Här har väggarna fått färg medan jag krälat omkring på alla fyra och råkat spilla ut en hel hink med vatten i stundens hetta. För det gäller att vara snabb. Akvarellfärgerna ska snabbt på på pappret för att där kunna blandas och gifta sig med varandra. Och där jag vet att det ska vara extra mycket kontraster måste jag ta i ännu mer. Akvarellfärgerna har en tendens att börja blomma och bete sig på sätt man inte vill om man väntar för länge med att lägga på mer färg. Så, även om hela tjusningen med detta medium är dess nyckfullhet så krävs ändå en viss kontroll för att kunna måla okontrollerat. Paradoxalt och sant.

En fanatikers väntan

Nu har jag kravlat mig upp från golvet och torkat upp vattnet jag spillde ut. Nu börjar det tråkiga – att vänta. Det här har aldrig varit min starka sida men jag har också lärt mig med åren (i alla fall inom måleriet) att vänta är guld värt. Färgen måste få sätta sig, och på vissa partier är det så blött att pölar bildas. Här gäller det att inte bli rädd för att börja peta i det blöta med papperstussar och dylikt för att försöka rädda upp. Tycker man att helheten ser bra ut får man helt enkelt lita på sin inre känsla att det i slutändan kommer att bli bra.

Akvarellutställning i snön

Många, långa timmar senare är den färdig. Min bamsing. Jag bär ut den snön, trycker ner pappret i det vita pudret och vet att det gör inget. Det är så pass kallt och kristallklart ute nu så inget kommer lösas upp. Och det är vackert att se den där i snön på håll, i stark kontrast till den vita och ljusa naturskalan. Den ser nästan inklippt ut där den står, som ett fotomontage, overklig. En man promenerar förbi och stannar, studerar målningen och frågar om jag har utställning. Ja, säger jag. Varför inte?

Kommentera

%d bloggare gillar detta: