När jag håller mina akvarellkurser får jag ofta höra från någon av deltagarna att de aldrig känner att de blir bättre, inte utvecklas i sitt måleri. “Hur ofta målar du då?”, brukar jag fråga. “När jag går på kurs”, svarar många av dem. Och där i ligger svaret. För att bli bra på något, vad det än må vara, krävs inte bara engagemang utan också TID. Tid till att öva, nöta, göra fel, göra rätt och så där håller det på. Jag vet för att jag själv lagt ner ofantligt mycket tid på mitt måleri, vissa skulle nog säga att jag var (är) fanatisk. Men, tiden och viljan är det viktigaste för att bli duktig inom sitt område, det finns inga genvägar. Så därför vill jag berätta den korta versionen av sagan om det gröna äpplet. Kärnan till vart jag är idag.
Jag började måla för cirka 20 år sedan. Och som många andra började jag med enkla ting; en vas, en blomma eller ett grönt äpple. Det var bra saker att använda för att öva upp känslan för volym och kontraster. När det sen gav resultat gick jag på något lite svårare som flera äpplen, i en skål. Då var det mycket att hålla reda på. Jag bläddrade i böcker och läste och inspirerades och jag gjorde steg-för-steg övningar om och om igen. Jag var många gånger vaken till sent på nätterna (eller tidigt på morgonen) och bannade mig själv dagen därpå för att jag aldrig kunde sluta. Men jag var så fast och så insnöad och ville inget annat än att måla. Jag var en riktig nörd.
Flera år senare och med många ihopknycklade akvarellpapper i papperskorgen, började jag intressera mig för stadsmotiv. Jag var livrädd för hur jag skulle ta mig an uppgiften och förstod inte hur jag skulle få ihop bilden kompositionsmässigt. Det var petigt och pilligt och det blev mest tråkigt och platt. Men även här fick man öva och jag märkte att ju mindre noggrann jag var, desto mer liv fick akvarellerna. Euforin var total och det ena ledde till det andra. Jag började smyga in figurer i mina stadsbilder, som blev till restaurangbilder; välbesökta krogar med gäster i röda soffor och gärna ett rutigt golv… Ja, på den vägen är det. Och det hela började med en försiktig tugga av ett grönt äpple.
En tanke på “Sagan om det gröna äpplet”