För lite drygt ett år sedan satt vi på en vit strand långt, långt bort och väntade in det magiska klockslaget. Det var nyårsafton och ett nytt decennium skulle snart ta sin början. Ett nytt, spännande år stod i annalkande med nya möjligheter, nya samarbeten och uppdrag. Jag förstod nog inte riktigt då vilken lyx jag befann mig i. Att vara på denna underbara plats, njuta av sol, bad och ledighet och veta att hemmavid låg ett trettiotal akvareller målade, ramade och klara då min kommande separatutställning skulle börja bara dagar efter hemresan. I media hade det börjat skrivas lite smått om ett mystiskt virus men det var ju inget man reflekterade över då. Det var ju så långt borta, ända bort i Kina.
Den 11 januari var det dags för min stora separatutställning på Galleri Nord i Örebro. Jag och en väninna åkte dit, bodde på hotell, åt gott, minglade runt på vernissagen och pratade med besökare om konst och allt däremellan. En mycket lyckad helg på alla sätt och vis. Som konstnär jobbar man mycket själv så den här typen av möten (och bekräftelser!) efter månader av idogt arbete i ateljén blir extra viktiga och fina. På vägen hem igen var vi uppsluppna och glada och pratade om våra respektive verksamheter. Och hon sa:
“Fan Helena, vilket bra år det här kommer bli.”
En månad senare började stora Konst- och Antikmässan i Stockholm, där jag ställde ut med Galleri Melefors. Tusentals och tusentals med människor i dessa enorma hangarer och det var såklart kramar, handskakningar och allmän trängsel. Fortfarande tog jag, eller någon annan, ingen nämnvärd notis om det där mystiska viruset i tidningsnotiserna. Det var ingen som pratade om det helt enkelt. I vart fall inte i mina kretsar. Det var så långt borta, ju. I Kina stod det.
Ganska snart blev det sportlov i Stockholm.
I början av mars hade jag en, sedan länge, inplanerad akvarellkurs. Det var lördag morgon och jag ställde iordning lokalen innan deltagarna skulle komma. Jag märkte att jag hade blivit lite hes när jag pratade och jag gjorde mig lustig över att jag i varje fall inte hade varit i de italienska alperna, så de behövde inte vara oroliga. Alla skrattade lite för vi hade ju läst de senaste rapporteringarna.
Jag undrar om skrattet hade fastnat i halsen om jag hade vetat då att det här skulle bli den sista kursen på obestämd tid?
En vecka senare ställdes min kommande utställning in på Eksjö konstmuseum. Någon vecka efter det la jag firman vilande och ansökte om a-kassa. Jag misstänkte att någon ekonomisk hjälp för enskilda firmor inte var att vänta den närmsta tiden. Jag, tillsammans med miljoner andra, gick in i ett vakuum. I mitt fall kunde jag inte måla. Det enda jag kunde göra just då var att slaviskt se på presskonferenser kl 14 varje dag, förfäras över stigande dödstal, firmor som gick i konkurs, 70-plussare som frivilligt gick i ide, och så vidare. Jag tror inte jag kom ur den där bubblan på närmare två månader. Jag var i ett ingenmansland. Jag var arbetslös med ingen tydlig identitet, och inga mål att jobba mot. Och jag visste att jag inte var ensam.
Jag konstaterade också att under mina yrkesverksamma år som konstnär aldrig någonsin haft så mycket av mina egna tavlor hängandes hemma, så åtminstone en positiv effekt fanns det ju med dessa inställda utställningar.
När vacuumet väl släppt en aning började hjärnan så smått fungera igen, på så sätt att jag ignorerade mina pressmöten klockan två och istället började fundera på hur jag kunde dra nytta av den här ovissa tiden. Kanske jag skulle börja studera något? Det har jag ju tänkt många gånger tidigare men aldrig kommit på VAD dessa studier skulle bestå av. Jag surfade runt och hittade till slut något om Digital Kommunikation. Distansstudier på 50% i två års tid. Läste mer. Det lät ju både intressant och spännande och ämnet ligger ju verkligen i tiden, tänkte jag. Dessutom hade jag ju pysslat en hel del med det i min egen lilla verksamhet genom åren så helt obekant kändes det inte.
Och eftersom livet och vardagen ändå stod på en slags konstgjord paus så ansökte jag.
Lust föder lust. Energi ger mer energi. Jag fick upp lågan igen för måleriet, samtidigt som jag var supertaggad över att studera. Så jag målade, jag studerade, jag målade och jag studerade. Allt blev lite som vanligt igen, fast ändå inte. Företaget var ju fortfarande vilande, ingen hemsida och verksamhet fick vara igång men inom mig började planen så smått ta form. Trots den andravåg som stod för dörren och som indikerade låga odds om den närstående framtiden, orkade jag inte längre med det där icke-varat.
Jag bestämde att öppna upp igen parallellt med mina studier, det fick helt enkelt bära eller brista. Jag började jobba (tack Jensen och Qlok för kunskapen!) med en ny hemsida – och en blogg – och fyller nu på med mer (eller mindre) meningsfulla inlägg ”as we speak”.
Slutligen, idag den femtonde januari är min sista dag som offentligt arbetslös, förhoppningsvis på mycket länge. Det här inlägget blir mitt bokslut över 2020, året då jag och resten av världen vilset vandrade fram i Coronans spår.
För nu börjar resten av livet, och läkningen av allas våra sår.
