Inget är så stressande som att ha en deadline. Inget är heller så nödvändigt som att ha en. Igår kväll släckte jag ner i ateljén runt 21.30. Då hade jag färdigställt de tre sista akvarellerna till utställningen som börjar nästa fredag. Idag, tidig förmiddag ringde Nordic Art och sa att de stod utanför för att hämta upp dem.
Jag behöver mål. Och jag har kommit underfund med att jag mår bra av en liten piska, om än en osynlig sådan, som viner över mitt huvud för att jag ska prestera och leverera i tid. Bäst under press som det heter. Men det förutsätter ju också att resultatet blir bra så att jag ska kunna lämna det ifrån mig.
Måla på måfå?
Hur som helst, det är en underbar känsla när man är färdig. När man kan lämna ifrån sig månader av jobb och känna sig nöjd och glad. En del kanske tror att det bara är att måla lite på måfå till en utställning, men det krävs rätt mycket planering. VAD ska jag måla, VILKA storlekar ska de ha, HUR många ska de va och så vidare. Och som konstnär måste jag ju hela tiden uppfinna mig själv i nya, unika akvareller som folk vill titta på (och förhoppningsvis köpa). Det är inte konstigare än så med det här yrket.
Klockan är strax innan åtta på lördagsmorgonen. Jag slår in koden till Skeppsholmens Folkhögskola och bär in allt material i kurslokalen. Ställer i ordning borden och dukar dem med vattenglas, svampar, akvarellpapper och bilder vi ska jobba med. Kikar på klockan, det är cirka en halvtimme tills de kommer börja droppa in; kursdeltagarna som ska måla akvarell med mig i helgen. Jag går ut i köket och sätter på kaffe, skär upp lite frukt och ställer fram koppar, fat och servetter. Kikar ut genom fönstret och ser någon lite längre bort, bärandes på en otymplig väska som jag gissar innehåller både färg, penslar och förhoppningar. Jag öppnar dörren till den vackra gamla byggnaden från 1700-talets mitt och välkomnar henne in.
Sedan 2013 har jag hållit akvarellkurser i egen regi. Och det har varit en sann ynnest att få träffa på så många härliga och glada människor under dessa år. Under helgen vi tillbringar tillsammans är det som att man blir vänner och lär känna varandra en bit. Framför allt så ingår vi alla i ett gemensamt sammanhang, nämligen kärleken till att måla akvarell. Sammanfattningsvis är det med viss tomhet jag städar och packar ihop på söndagskvällen. Som att festen har tagit slut och alla vännerna gått hem.
Akvarellkurs sommaren 2021?
Som jag längtar tillbaka till dessa festliga tillfällen. Det är nu ett år sedan som jag höll min sista akvarellkurs. Därefter blev inget sig längre likt och resten är historia med den saken. Men nu är det ett nytt år och kort sagt ser våren mörk ut för att välkomna nya akvarellentusiaster till Skeppsholmen. Min förhoppning är istället att kunna planera något för sommaren! Eventuellt med färre deltagare åt gången, beroende på hur Coronaläget ser ut lite längre fram i vår. Så, anmäl gärna ditt intresse för kommande akvarellkurser här och fram till dess, ta väl hand om dig.
GDPR note: Personerna på bilderna har vid tillfället godkänt digital publicering.
Min son säger alltid att jag inte kan måla människor. Han menar att de bara har ett och ett halvt ben istället för två, och att det inte ser naturtroget ut. Jag försöker förklara för honom att jag gör det medvetet, just för att skapa en rörelse i akvarellen. Två hela och raka ben ger inte känslan av att de är på väg någonstans, mer som att tiden står stilla och inget händer. Och det är ju det sista jag vill med mina bilder.
Idag var en “vobbardag”, vilket betydde att jag hade min fantastiskt rolige och kreative son hemma. Vi bestämde oss för att göra en liten film om de omdiskuterade benen som vi är så oense om. Han fick göra sin version och jag min. När jag placerade dem bredvid varandra såg de ut att hålla varann i hand. Lite som vi kan göra ibland, fast vi tycker olika.
Det är på dagen är en månad kvar till min separatutställning börjar på Nordic Art i Stockholm. Fredagen den 12 mars inleds den med bokade förhandsvisningar, och på lördagen och söndagen är det vernissagehelg för hela härligheten. Max 10 stycken får vistas i galleriet på samma gång.
Jag kommer att vara på plats både under fredagen och under helgen och hoppas på många härliga (och coronasäkra) möten med er som har möjlighet att komma! För er som vill boka in er på förhandsvisningen under fredagen går det bra att ringa den eminente galleristen Anders Tyllbrant och komma överens om tid på tele: 076 410 80 29
Så, idag firar jag in detta nya, gamla livet med en film. Det är över ett år sedan jag var, rent fysiskt, i utställningssammanhang. Vem vet när det blir igen? Det är lika bra att fira lite extra!
Sedan jag började läsa Digital Kommunikation har jag snöat in en del på det här med rörliga bilder. Att få till små, fina filmer som kan illustrera vad jag sysslar med i ateljén om dagarna. Kortare akvarellövningar till eventuella digitala akvarellkurser i framtiden – jag vill göra allt, och helst på samma gång. Alla har väl videofilmat någongång nu och då, men hur sjutton gör man så det ser bra ut och attraherar åskådaren? Och ett stativ krävs ju, eller allra helst en fysisk person som kan hålla i kameran. I mitt fall fanns inget av dessa att tillgå igår när drömmen om Hollywood slog till. Men jag hade hammare. Och spik.
Bättre och bättre dag för dag
Med lite vilja löser man det mesta. Några slag senare hade jag mitt eget hemmasnickrade stativ för mina framtida blockbusters. Och det fiffiga var att jag sedan kunde vända filmen så den hamnade åt rätt håll. Voilá, tänk att man kan bli glad för så lite. Det var inget jag förstod när jag målade det gröna äpplet och var tvungen att göra det upp och ner helt och hållet för användarvänlighetens skull. Jo, man lär sig lite varje dag.
Fast & Furious – My Watercolor Walkabout
Så, från en målarsession på dryga fyra minuter fick jag en uppspeedad film på 40 sekunder. Jag inser dock att jag har en lång väg kvar att vandra innan jag når till Hollywood, men alla vägar leder någonstans.
Att måla stora akvareller är bland det roligaste som finns. Och när jag säger stort menar jag verkligen stort. Formatet som är cirka 1,30 x 1 meter kräver så klart sin plats. I framtiden, om och när jag har en större ateljé och lyckas hitta ett lätthanterligt bakstycke som funkar, vill jag gärna måla ännu större. Det är något så maffigt med riktigt stora målningar, det blir liksom akvarell extra allt.
Vått-i-vått
Men som sagt, det kräver sin plats. Jag jobbar ofta stående, med akvarellen lutande mot väggen. Eftersom jag målar mycket vått-i-vått gör det inte så mycket om det rinner och har sig. Och detta funkar jättebra när det är mindre partier som ska målas, mindre bra när stora partier som t ex en himmel eller vägg ska ner på akvarellpappret. Det är då man kastar sig ner på golvet.
Släpp kontrollen med kontroll
Här har väggarna fått färg medan jag krälat omkring på alla fyra och råkat spilla ut en hel hink med vatten i stundens hetta. För det gäller att vara snabb. Akvarellfärgerna ska snabbt på på pappret för att där kunna blandas och gifta sig med varandra. Och där jag vet att det ska vara extra mycket kontraster måste jag ta i ännu mer. Akvarellfärgerna har en tendens att börja blomma och bete sig på sätt man inte vill om man väntar för länge med att lägga på mer färg. Så, även om hela tjusningen med detta medium är dess nyckfullhet så krävs ändå en viss kontroll för att kunna måla okontrollerat. Paradoxalt och sant.
En fanatikers väntan
Nu har jag kravlat mig upp från golvet och torkat upp vattnet jag spillde ut. Nu börjar det tråkiga – att vänta. Det här har aldrig varit min starka sida men jag har också lärt mig med åren (i alla fall inom måleriet) att vänta är guld värt. Färgen måste få sätta sig, och på vissa partier är det så blött att pölar bildas. Här gäller det att inte bli rädd för att börja peta i det blöta med papperstussar och dylikt för att försöka rädda upp. Tycker man att helheten ser bra ut får man helt enkelt lita på sin inre känsla att det i slutändan kommer att bli bra.
Akvarellutställning i snön
Många, långa timmar senare är den färdig. Min bamsing. Jag bär ut den snön, trycker ner pappret i det vita pudret och vet att det gör inget. Det är så pass kallt och kristallklart ute nu så inget kommer lösas upp. Och det är vackert att se den där i snön på håll, i stark kontrast till den vita och ljusa naturskalan. Den ser nästan inklippt ut där den står, som ett fotomontage, overklig. En man promenerar förbi och stannar, studerar målningen och frågar om jag har utställning. Ja, säger jag. Varför inte?
Våga vägra kulturdöden – orden tror jag myntades av min fantastiskt kreativa konstnärskollega Marika Lang här i Coronans vinter. Eller om det var vår, sommar eller höst, orden gör sig ju gällande när som. Och hon har så rätt! Självklart ska vi fortsätta tänka på ansvar och solidaritet och det är ju det som är det fiffiga i det hela. Man kan få både och, nämligen.
Det Coronan inte tänkte på var att hon slog till i en digitaliserad värld, till skillnad från Spanska Sjukan som för hundra år sedan kunde härja fritt i det analoga livet. Så, i vissa små delar av kulturvärlden gick det att överlista henne om man var någorlunda datakunnig och kreativ. Att våga vägra hennes framfart och förödelse och hennes illa valda planering att komma på besök. Visst, det var inte lätt men med vilja går det mesta. Och man slapp i alla fall dö.
För ett år sedan visste jag inte vad Zoom var. Inte heller var jag särskild positivt inställd till all näthandel, för att inte tala om att visa konst online. Det skulle ju upplevas på plats! Men när vi prövas tvingas vi att tänka nytt, och för det får jag väl nästa tacka Fru Corona. Inget ont som inte har något gott med sig, som det ju heter.
Idag börjar alltså min digitala akvarellutställning hos Galleri Melefors. Tillsammans med konstnärskollegan Christian Koivumaa visar vi våra respektive målningar och berättar om vår konstresa. Med helt skilda uttryck vill vi visa på vilken bredd och mångsidighet det finns i akvarellens fantastiska värld. Och det går alldeles utmärkt att göra det digitalt.
Fredagsfilmen – Att måla vått i vått
Stort tack till Galleri Melefors personal som var hos mig i veckan och filmade lite målarsekvenser, och för att jag får använda filmen.
Idag kom Axel och Annie från Galleri Melefors på besök till min ateljé. Med andra ord betyder det att jag ägnade halva dagen igår åt att röja upp kaoset i det här rummet. Och jag vet, du tänker säkert att det inte alls ser så städat ut (läs väggar), men för mig är det som att Hemfrid varit på besök. Allt är relativt.
Anledningen till detta ståhej var att skapa bra presentationsmaterial till min kommande digitala utställning hos dem. Axel intervjuade mig om konstnärskapet och Annie stod för film och regi, bl a hur jag skulle ta mig an vattensprutan på ett snyggt sätt. Materialet kommer snart att finnas på Galleri Melefors hemsida, vilket jag gissar blir till helgen. Mer info kommer alltså snart!
När jag håller mina akvarellkurser får jag ofta höra från någon av deltagarna att de aldrig känner att de blir bättre, inte utvecklas i sitt måleri. “Hur ofta målar du då?”, brukar jag fråga. “När jag går på kurs”, svarar många av dem. Och där i ligger svaret. För att bli bra på något, vad det än må vara, krävs inte bara engagemang utan också TID. Tid till att öva, nöta, göra fel, göra rätt och så där håller det på. Jag vet för att jag själv lagt ner ofantligt mycket tid på mitt måleri, vissa skulle nog säga att jag var (är) fanatisk. Men, tiden och viljan är det viktigaste för att bli duktig inom sitt område, det finns inga genvägar. Så därför vill jag berätta den korta versionen av sagan om det gröna äpplet. Kärnan till vart jag är idag.
Jag började måla för cirka 20 år sedan. Och som många andra började jag med enkla ting; en vas, en blomma eller ett grönt äpple. Det var bra saker att använda för att öva upp känslan för volym och kontraster. När det sen gav resultat gick jag på något lite svårare som flera äpplen, i en skål. Då var det mycket att hålla reda på. Jag bläddrade i böcker och läste och inspirerades och jag gjorde steg-för-steg övningar om och om igen. Jag var många gånger vaken till sent på nätterna (eller tidigt på morgonen) och bannade mig själv dagen därpå för att jag aldrig kunde sluta. Men jag var så fast och så insnöad och ville inget annat än att måla. Jag var en riktig nörd.
Flera år senare och med många ihopknycklade akvarellpapper i papperskorgen, började jag intressera mig för stadsmotiv. Jag var livrädd för hur jag skulle ta mig an uppgiften och förstod inte hur jag skulle få ihop bilden kompositionsmässigt. Det var petigt och pilligt och det blev mest tråkigt och platt. Men även här fick man öva och jag märkte att ju mindre noggrann jag var, desto mer liv fick akvarellerna. Euforin var total och det ena ledde till det andra. Jag började smyga in figurer i mina stadsbilder, som blev till restaurangbilder; välbesökta krogar med gäster i röda soffor och gärna ett rutigt golv… Ja, på den vägen är det. Och det hela började med en försiktig tugga av ett grönt äpple.
Hur målar man en akvarell? Vilka steg behöver man ta, och i vilken ordning? Det kan ju såklart skilja sig åt från person till person men jag har ju mitt sätt att bygga upp en akvarell. Det är sällan jag hinner dokumentera vad jag gör i ateljén, eller så börjar jag men glömmer snabbt bort det för att jag är så inne i måleriet. Idag tog jag några pauser för att att fotografera några viktiga moment.
Akvarell a la Helena Trovaj steg-för-steg
Komposition är A och O
Skissen är viktig. Inte för att den behöver vara detaljerad och petnoga, men den är viktig för att få till en komposition som hänger ihop. Struntar man i skissen, eller nöjer sig med en halvfärdig är risken stor att man blir missnöjd med slutresultatet.
Första lagret av färg
Första färgskikten är satta. Jag jobbar med mycket akvarellfärg, men också mycket vatten, och det tar tid för färgen att “sätta sig” i akvarellpappret och torka. Det är lite av en utmaning för en (jag) med dåligt tålamod att inte dra fram hårtorken.
Vått-i-vått
Nu har det tillkommit några musikanter, folk i baren och jag har också målat bakgrunden. Den är rejält blöt och jag får vicka pannån fram och tillbaka ett flertal gånger för att akvarellfärgen ska rinna dit jag vill.
Skapa dynamik och kontrast
Nu är det torkat och klart och maskeringsvätskan är bortgnuggad i lamporna och ett rutigt golv har tillkommit. Nästa steg är att skapa dynamik och kontraster i bilden. Här får man inte vara rädd för att ta i ordentligt, akvarellfärg har en tendens att blekna när den torkar.
Vilken stämning vill jag ha?
Det sista steget handlar mest om förfiningar och små detaljer som blänk i golvet, skuggor och eventuellt ordna till små misstag. Nu är det nära, akvarellen är alldeles strax färdig. Jag måste bara få till den där slutgiltiga stämningen i bilden.
Great Balls of Fire, 60×60 cm
Gå på magkänslan
När är en målning färdig egentligen? Akvarellens styrka är ju just fräschören, att inte överarbeta målningen med för många lager färg för då tappar den sin lyster. Jag brukar gå på min magkänsla, och det kan ju låta lättare sagt än gjort, men ju mer man målar ju mer lär man sig att känna igen den när den kommer.
