Från konstnär till lagerarbetare

Förra veckan kom mina efterlängtade konstbrickor och de fick en hejdundrande start med massor av beställningar. Och beställningar betyder distribution. Och distribution behöver emballage. Som kräver tid. Och mycket tejp.

Som enmansföretagare är man verkligen allt i ett. Först och främst är man uppfinnaren. Sen blir man producenten som skapar den potentiella försäljningsprodukten. Man är även leverantören som transporterar den färdiga varan ut till sina olika försäljningskanaler. Jämte detta är man copywritern, designern, strategen och kommunikatören som jobbar med den digitala marknadsföringen av sin produkt. Och inte minst är man sin egen ekonomiavdelning med både bokföring och fakturering. På det kommer administration och pappersarbete som säkerställer att inget missas däremellan. Och så slutligen kommer logistiken och lagerarbetet. Den kanske mest tidskrävande rollen. Varan ska skyddas, packas och tejpas för att sedan få en fraktsedel och skickas iväg till kund.

Så, om det var någon som nu trodde att konstnärslivet var glamouröst har misstagit sig. Men jag älskar varenda minut av det (ja, nästan), även om det nu innebär att jag krälar runt på alla fyra och paketerar för glatta livet. En lagerarbetare måste göra vad en lagerarbetare måste göra. Yrkesstolthet i varje liten del, helt enkelt.

Och sist, har du missat att beställa en konstbricka? Jag har fortfarande lite tejp kvar. Och en och annan bricka.

Konstbrickan är gjord i trä och mäter 38 cm i diameter. Den är tryckt i en begränsad upplaga och har det omtyckta motivet ”Hang in there”.

Quick & Dirty – En målarresa del III

Äntligen fredag! Fastän veckorna går vansinnigt fort (och att jag har världens roligaste jobb) är det ändå alltid skönt med lite ledigt. Därför stänger jag arbetsveckan med den sista delen i filmen om hur en akvarell växer fram. Följ med och se avslutningen på en snabb och skitig steg-för-steg resa i min värld av färger. Och med det önskar jag dig en riktigt skön och fin helg!

Quick & Dirty – En målarresa del II

Inte lill-lördag längre men jag fortsätter filmen om hur en akvarell växer fram. Följ med på en snabb och skitig steg-för-steg resa i min värld av färger. Nästa nivå är att få bilar och människor på plats. Och ja, fortsättningen ser ni imorgon!

Quick & Dirty – en målarresa

Lillördag och vad passar bättre än att bjuda på en liten film i akvarellmålning? Följ med på en snabb och skitig steg-för-steg resa i min värld av färger. Först ut är att få byggnaderna på plats. Och fortsättningen ser ni imorgon!

Påskparad i Kullavik

Akvarellerna har knappt hunnit torka innan jag kör iväg dem till rammakaren. Skämt åsido, de är noga torkade och granskade som den fanatiker och perfektionist jag är. Men det är brått, de ska ända ner till Kullavik och den eminenta galleristen, tillika konstnären, Marika Lang. Den 1-4 april är det påskparad i konstens tecken i den halländska idyllen och jag medverkar med en trio i restaurangmotiv. Tyvärr är jag inte själv på plats, jag får leva lite till på den vernissagehelg som nyligen var hos Nordic Art.

Så, om befinner du dig i västra sydsverige under påsk så ta en tur till Aspekullen 9 i natursköna Kullavik. Och galleriet följer givetvis Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Välkommen!

Välkommen in

I helgen hade jag vernissage på Nordic Art. Jag konstaterade att det var över ett år sedan jag befann mig i en sådant sammanhang så det kändes nästan surrealistiskt. Som att få hälsa på i ett annat liv, i en svunnen tid innan pandemin la sig som ett blött täcke över oss.

Jag vet att det var fler som ville komma om de hade kunnat. Galleriet följer restriktionerna till punkt och pricka, om inte mer, men rädsla kan man inte marknadsföra sig igenom och förbi. Människor har olika skäl till sina kval och farhågor, och det sagt med all respekt. Därför har jag gjort en liten film, för dig som velat vara där. Så kan du åtminstone se den lite kort på håll. Så, välkommen in!

Utställningen pågår denna veckan ut och akvarellerna ligger även online på galleriets hemsida

Balladen om Marie Kröyer

Dagen till ära, Internationella kvinnodagen, kom jag att fundera på vad kvinnor haft för roll i konsthistorien. Jag är dåligt påläst, det lilla jag känner till är att de inte fick studera på fina Akademien förrän i mitten av 1800-talet. Och trots den ”segern” hade de ändå sina begränsningar; de fick bland annat bara ägna sig åt porträttmåleri eftersom de inte hade tillgång till offentligheten på samma sätt som männen. Hur synen på dessa konststuderande kvinnor var på skolan, och i omvärlden, kan man ju bara gissa sig till.

Men mest tänker jag på Marie Kröyer. Den talangfulla konstnärinnan, gift med ett så kallat målargeni, på den tiden. I skuggan fick hon stå av sin man, både vad det gällde hans sinnessjukdom och hans skapande. Hennes egen tid till att måla var nästintill obefintlig. Jag tänker att hon måste längtat så efter de stunderna, och att det är så sorgligt att det blev så få.

Marie är bara en av många som fått stå tillbaka. Vår samtid är något man tar för givet, men vad jag ska vara tacksam för att jag lever på en plats där kvinnor banat väg för mig. Det är lätt att glömma ibland. Att det varit på bekostnad av något annat, av någon annan. Och jag lovar att påminna mig själv, att vi kvinnor av idag måste förvalta och fortsätta deras viktiga arbete. Även dagar som inte heter Kvinnodagen.

Bäst under press

Inget är så stressande som att ha en deadline. Inget är heller så nödvändigt som att ha en. Igår kväll släckte jag ner i ateljén runt 21.30. Då hade jag färdigställt de tre sista akvarellerna till utställningen som börjar nästa fredag. Idag, tidig förmiddag ringde Nordic Art och sa att de stod utanför för att hämta upp dem.

Jag behöver mål. Och jag har kommit underfund med att jag mår bra av en liten piska, om än en osynlig sådan, som viner över mitt huvud för att jag ska prestera och leverera i tid. Bäst under press som det heter. Men det förutsätter ju också att resultatet blir bra så att jag ska kunna lämna det ifrån mig.

Måla på måfå?

Hur som helst, det är en underbar känsla när man är färdig. När man kan lämna ifrån sig månader av jobb och känna sig nöjd och glad. En del kanske tror att det bara är att måla lite på måfå till en utställning, men det krävs rätt mycket planering. VAD ska jag måla, VILKA storlekar ska de ha, HUR många ska de va och så vidare. Och som konstnär måste jag ju hela tiden uppfinna mig själv i nya, unika akvareller som folk vill titta på (och förhoppningsvis köpa). Det är inte konstigare än så med det här yrket.

Allsång till akvarellkursen

Klockan är strax innan åtta på lördagsmorgonen. Jag slår in koden till Skeppsholmens Folkhögskola och bär in allt material i kurslokalen. Ställer i ordning borden och dukar dem med vattenglas, svampar, akvarellpapper och bilder vi ska jobba med. Kikar på klockan, det är cirka en halvtimme tills de kommer börja droppa in; kursdeltagarna som ska måla akvarell med mig i helgen. Jag går ut i köket och sätter på kaffe, skär upp lite frukt och ställer fram koppar, fat och servetter. Kikar ut genom fönstret och ser någon lite längre bort, bärandes på en otymplig väska som jag gissar innehåller både färg, penslar och förhoppningar. Jag öppnar dörren till den vackra gamla byggnaden från 1700-talets mitt och välkomnar henne in.

Sedan 2013 har jag hållit akvarellkurser i egen regi. Och det har varit en sann ynnest att få träffa på så många härliga och glada människor under dessa år. Under helgen vi tillbringar tillsammans är det som att man blir vänner och lär känna varandra en bit. Framför allt så ingår vi alla i ett gemensamt sammanhang, nämligen kärleken till att måla akvarell. Sammanfattningsvis är det med viss tomhet jag städar och packar ihop på söndagskvällen. Som att festen har tagit slut och alla vännerna gått hem.

Akvarellkurs sommaren 2021?

Som jag längtar tillbaka till dessa festliga tillfällen. Det är nu ett år sedan som jag höll min sista akvarellkurs. Därefter blev inget sig längre likt och resten är historia med den saken. Men nu är det ett nytt år och kort sagt ser våren mörk ut för att välkomna nya akvarellentusiaster till Skeppsholmen. Min förhoppning är istället att kunna planera något för sommaren! Eventuellt med färre deltagare åt gången, beroende på hur Coronaläget ser ut lite längre fram i vår. Så, anmäl gärna ditt intresse för kommande akvarellkurser här och fram till dess, ta väl hand om dig.

GDPR note: Personerna på bilderna har vid tillfället godkänt digital publicering.

Den galna mammamålaren

Min son säger alltid att jag inte kan måla människor. Han menar att de bara har ett och ett halvt ben istället för två, och att det inte ser naturtroget ut. Jag försöker förklara för honom att jag gör det medvetet, just för att skapa en rörelse i akvarellen. Två hela och raka ben ger inte känslan av att de är på väg någonstans, mer som att tiden står stilla och inget händer. Och det är ju det sista jag vill med mina bilder.

Idag var en ”vobbardag”, vilket betydde att jag hade min fantastiskt rolige och kreative son hemma. Vi bestämde oss för att göra en liten film om de omdiskuterade benen som vi är så oense om. Han fick göra sin version och jag min. När jag placerade dem bredvid varandra såg de ut att hålla varann i hand. Lite som vi kan göra ibland, fast vi tycker olika.

Sagan om ett och ett halv ben

%d bloggare gillar detta: